Vi gör nu följande klistermärken tillgängliga på sidan för dekaler under trycksaker.
2016-03-29 19:23:13
SD-Arkivet
Vi har utökat vårt bildarkiv med följande bilder:
Vänsterattack mot valmöte i Jönköping
1998.0X.XX
Foto: AFA
Ett 20-tal maskerade AFA:iter anfaller SD:s valmöte på Hoppets Torg i Jönköping. På bilden
syns bland annat journalisten Jura Jukola från SD:s finska borderparti IKL.
Årskongress och sommarläger med SDU
2000.0X.XX
Foto: Anges under respektive bild. Okänd om ej ang.
SDU-kongress i samband med sommarlägret i Stockholm 2000. Vid podiet ses avgående ordförande Jimmy Windeskog,
mötesordförande Torbjörn Kastell och mötessekretaterare Joakim Larsson. Foto: Dennis Ekström.
Jimmie Åkessons första styrelse som SDU-ordförande. Från vänster; Mikael Melin, Joakim Larsson, Fredrik Bergman, Peter
Pettersson, Jimmie Åkesson, Vavra Suk, Dennis Ekström, Mattias Karlsson och Ulf Blomström. Ett år senare skulle fem av
de nio på bilden vara med i utbrytarpartiet Nationaldemokraterna. Foto: Jimmy Windeskog.
Socialt samkväm under SDU:s sommarläger i Stockholm 2000. Bland annat ses Heidi Abramsson, belgaren Bernad Mengal,
Johan Rinderheim, Fredrik Bergman, Ulf Blomström, Mattias Karlsson, Gabriella Johansson, Torbjörn Kastell och Jimmie Åkesson.
Riksårsmöte i Örebro
2001.0X.XX
Foto: Michael Andersson
Ett av de få foton som finns från Sverigedemokraternas riksårsmöte i Örebro 2001, det årsmöte som ledde fram till
Nationaldemokraternas bildande samma år. Från vänster ses partisekretare Jimmy Windeskog, SDU-ordförande Jimmie Åkesson,
Mattias Karlsson och SDU:s vice ordförande Erika Borgstedt.
2016-03-27 14:40:54
SD-Arkivet
Förord från redaktionen
SD-Arkivet publicerar med författarens tillåtelse den här artikelserien under våren 2016. Vi hoppas att den skall ge våra läsare en bättre inblick i och en mer nyanserad bild av Sverigedemokraternas rötter, som kan härledas till Sverigepartiet (SvP).
Artikelserie om Sverigepartiet i fyra delar av Mattias From.
Del 2 av 4: Förfallet (Uppdaterad mars 2016)
Tidigare publicerad i Nationell Idag nr. 30, 2013
Sverigepartiets ledare Stefan Herrmann t.v i centrala Stockholm. Kritiker inom det egna partiet som kommit från Bevara Sverige svenskt beskyllde honom för rättshaveri och maktfullkomlighet. Foto: Okänd, Sverigepartiet.
Sverigepartiet bildades hösten 1986 efter en sammanslagning mellan folkkampanjen Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet i Stockholm. Förväntningarna inför den nya partibildningen var stora och partiet kallade till presskonferens där man presenterade sitt partiprogram. Det hölls ett stormöte med talare under nationaldagen 1987, och man gav ut en ambitiös tidning. Men sedan hände något och partiet rasade samman i falangstrider.
I den här artikelserien, bestående av fyra delar, tar jag upp Sverigepartiets historia, dess sönderfall samt intervjuar personer som var med när det begav sig. Denna andra del berör konflikterna som ledde till partiets sönderfall och sträcker sig från Sveriges nationaldag den 6 juni 1987 till den 30 november samma år.
Tidiga tendenser till sprickor
I boken ”BSS – Ett försök att väcka debatt” av Leif Zeilon, (numera Ericsson) från 1990 berättar författaren, som var en av grundarna till både Bevara Sverige svenskt och Sverigepartiet om hur det redan inför sammanslagningen mellan BSS och Framstegspartiet under hösten 1986 fanns vissa frågetecken och tendenser till att det skulle kunna uppstå problem. En av de största förvåningarna från BSS sida kom när de inför sammanslagningens slutskede fick ta del av Framstegspartiets medlemsregister. Man fick även insyn i partiets ekonomi. Det visade sig att Framstegspartiet hade mycket färre medlemmar än vad man tidigare trott, de hade enbart registrerat omkring femtio betalande medlemmar. Vad gällde Framstegspartiets ekonomiska situation var den inte mycket att tala om jämfört med BSS, som faktiskt hade samlat på sig en del tillgångar genom åren, inte minst lokalen som man införskaffat under 1984. Denna lokal kom sedermera att bli Sverigepartiets partikansli. BSS hade mångdubbelt fler medlemmar än Framstegspartiet och flera utav Framstegspartiets medlemmar var också medlemmar i BSS, då man från BSS-sida tidigare uppmanat sina anhängare att stödja partiet inför valet 1985. Det fick alltså bli BSS som gick in med merparten av både kapital, medlemmar och inventarier inför den nya partibildningen.
När det kom till valet av partiledare fick en del nästan intrycket av att Framstegspartiets ledare Stefan Herrmann inte tänkte acceptera något annat än partiledarposten. Man hade även fått varningar från Framstegspartister som kände till hur det var att arbeta med Herrmann. En del ansåg att han var omöjlig att samarbeta med. Men trots dessa tveksamheter insåg man att det skulle vara för sent att backa ur. Inte nu, när man äntligen var på gång att få till ett samarbete. Med facit i hand kan det ses som naivt, men samtidigt skall vi komma ihåg att det fanns en stor optimism bland medlemmarna och en stor förhoppning inför framtiden för det nya partiet man skulle bilda. Ett nationellt demokratiskt mittenparti som skulle rikta sig till alla svenskar, oavsett social status. Stefan Herrmann valdes mycket riktigt till ordförande för Sverigepartiet, men BSS-sidan krävde att deras tidigare ledare, ingenjören Sven Davidson skulle bli vice ordförande, då han inte kandiderade till ordförandeposten. Man hade från BSS-falangens sida majoritet i den nybildade partistyrelsen – med en ledamots marginal. Detta har man i efterhand beskrivit som en extra säkerhetsåtgärd om i fall att det skulle bli samarbetsproblem med framstegspartisterna, efter de varningssignaler man fått.
Situationen blir ohållbar
Efter ett par månader av mindre spänningar blev situationen under augusti 1987 ohållbar. De som kommit från Bevara Sverige svenskt blev för var dag som gick allt mer missnöjda med hur partiledaren Stefan Herrmann skötte sin roll och började nu hålla egna möten för att diskutera problemen inom partiet. Man ansåg att problemen höll på att bli så stora så att de skulle bli mycket svåra att åtgärda. Även om det hela tiden kom in nya medlemmar i partiet lämnade allt fler partiet helt på grund av missnöje med Framstegspartisterna och Herrmanns styre. Samtidigt visste man att det var rent skadligt för partiet att ytterligare dela upp sig i falanger och börja bråka med bara cirka ett år kvar till valet. Då skulle massmedia enbart lyfta fram konflikterna och få ännu en anledning att flytta fokus från sakfrågorna. I första hand ville man hålla ihop rörelsen för att efter valet lansera en ny ordförandekandidat. Kritiken mot den sittande partiledaren Stefan Herrmann handlade bland annat om hur han agerade i närradion, där man ansåg honom ägna allt för stor tid åt sina privata rättstvister i ställer för att föra fram Sverigepartiets politik. Han beskrivs också i boken "BSS -Ett försök att väcka debatt" som en person som gärna hördes i radion och syntes i tidningarna dit han skickade in genmälen och debattartiklar, samtidigt som han vägrade göra ”skitjobb”. Dvs. de vardagliga, många gånger tråkiga men fullt nödvändiga uppgifterna på partikansliet. Kritiken riktades även mot Herrmanns strategiska omdöme, där han helt öppet i radion berättade om hur Sverigepartiet varje lördag sålde sina tidningar och klistermärken utanför Centralstationen i Stockholm. Detta ledde till att en försäljning som tidigare fungerat bra och som inneburit en vitamininjektion i partikassan med åtskilliga hundralappar varje vecka nu totalförstördes av en aggressiv vänsterpöbel. Dessa element hade efter att ha lyssnat på närradion beslutat sig för att gå till Centralstationen med en enda uppgift - att stoppa Sverigepartiets försäljningar. Herrmann ändrade då strategi och man anordnade flygbladsutdelningar under helgerna. Att dela ut flygblad tyckte BSS:arna i och för sig av ett bra sätt för att få upp folks ögon för partiet, men dessa regelbundna utdelningar var kostsamma för ett nystartat parti. Varje lördagsutdelning kostade ungefär lika mycket i material som de tidigare försäljningarna hade dragit in. Man ansåg också att Herrman och hans gäng styrde partiet på ett diktatoriskt sätt.
Sverigepartiet splittras
Under ett styrelsemöte i Medborgarhuset i Stockholm uteslöts tre personer – Stefan Herrmann och två av hans närmsta allierade. Konflikten hade då gått så långt att falangen från Framstegspartiet, med Herrmann i spetsen bytt lås på partiets postbox utan att meddela styrelsen om detta. Herrmann skall inte heller ha betalt in medlemsavgiften och en annan av de uteslutna skall upprepade gånger både ha rökt och druckit alkohol i partilokalen trots att man haft tydliga regler mot detta samt sagt till personen i fråga. Jerker Magnusson, vice kassör i Sverigepartiet skall inte ha fått insyn i bokföringen och anklagades för att ha slarvat bort kvitton. Medlemsregistret togs i beslag av en utav de tidigare framstegspartisterna och man vägrade styrelsens registeransvariga tillgång till det. Trots att man hade majoritet för att utesluta dessa personer insåg man att partiet nu stod med ett medlemsregister på vift och en organistation i sönderfall. Allt skulle behöva byggas upp på nytt, inte minst partiets ekonomi. Dessutom hävdade de uteslutna att det var de som nu ledde Sverigepartiet och att det i själva verket var Leif Zeilon, Sven Davidson och Jerker Magnusson som uteslutits. Man valde därför från BSS-falangens sida att lägga ned partiet och i stället bilda Sverigedemokraterna den 6:e februari 1988!
30 november 1987 – kaos i Stockholm
Heilande skinnskallar och aggressiva vänsterextremister förvandlade Sverigepartiets 30-november manifestation i Stockholm 1987 till ett kaos. Foto: SVT:s dokumentär om Skinheads från 1987.
Trots att Herrmann-falangen uteslutits ur Sverigepartiet behöll de partinamnet och påstod i stället att det var de som nu ledde partiet. De valde att anordna en manifestation den 30 november i Stockholm som kom att bli ett rent kaos, fullt med heilande och till synes alkoholpåverkade skinnskallar. BSS-falangen valde i stället att högtidlighålla hjältekonungens minne i Lund detta år.
Polisen ställer in manifestationen i Stockholm och går hårt till väga. Man skickar en polishund mot en kvinna som biter henne i benet. Högra bilden: ett antal skinnskallar lyckades i alla fall ta sig fram till Karl XII staty där de man hör dem ställa ifrån sig påsar klingande med spritflaskor, samtidigt som de sveper in konungens staty i en stor svensk fana. Foto: SVT:s dokumentär om Skinheads från 1987.
2016-03-24 17:53:04
Mattias From
Vi har utökat vårt bildarkiv med följande bilder:
Tidningsförsäljning utanför Skansen
1988.06.06
Foto: Okänd
Här ses två av partiets grundare, till vänster Johan Rinderheim och till höger Leif Zelion.
Engelbrektsmarschen
1991.04.27
På bilden syns partiets första Engelbrektsmarsch, som hölls i centrala Stockholm på Engelbrektsdagen, den 27 april.
Här tågar demonstrationen upp för Kungsgatan.
SDU:s Musikkår
1994.0X.XX
Foto: Okänd
Under ungdomsförbundets tidiga år hade man en musikkår som ofta var med på demonstrationer. Här poserar delar av den 1994 på en bild
som även kom att bli omslag till nr.3 av SDU:s tidning
Ung Front.
Lunchrast under valrörelsen
1994.0X.XX
Foto: Okänd
Partiledaren Anders Klarström på en matrast mellan två torgmöten i samband med valrörelsen sommaren 1994.
Almedalsveckan - Torgmöte i Visby
1996.07.XX
Foto: Okänd
Partiledare Mikael Jansson talar på ett torgmöte i Visby sommaren 1996. Men fanan står SD Gotlands Roland Larsson.
Torgmöte - Lars Emanuelsson
1996.0X.XX
Foto: Okänd
Partiorganisatören Lars Emanuelsson delar flygblad på ett torgmöte sommaren 1996.
10-års jubileum
1998.02.07
Foto: Okänd
Här serveras tårtan på SD:s 10-årsfirande 1998.
Radio-SD:s Tomas Johansson och partiledaren Mikael Jansson.
Engelbrektsmanifestationen
1998.05.03
Foto: Okänd
Partisekreterare Jakob Eriksson talar på partiets Engelbrektsfirande.
EU-valskampanj
1999.0X.XX
Foto: Okänd
Vice partiledare Johan Rinderheim talar på ett inomhusmöte på västkusten i samband med Europaparlamentetsvalet.
SDU-Blondie
1999.XX.XX
Foto: Okänd
Här tas det foton för försäljning av den nya SDU-tröjan med ungdomsförbundets nya logotyp, som antogs vid
SDU:s återbildande 1998.
2016-03-04 17:50:34
SD-Arkivet
Förord från redaktionen
SD-Arkivet publicerar med författarens tillåtelse den här artikelserien under våren 2016. Vi hoppas att den skall ge våra läsare en bättre inblick i och en mer nyanserad bild av Sverigedemokraternas rötter, som kan härledas till Sverigepartiet (SvP).
Artikelserie om Sverigepartiet i fyra delar av Mattias From.
Del 1 av 4: Uppbyggnaden (Uppdaterad februari 2016)
Tidigare publicerad i Nationell Idag nr. 29, 2013
Sverigepartiets viktigaste sätt att nå ut i en tid utan Internet var precis som under BSS-tiden genom vanligt fotarbete. Försäljning av skrifter och material flygbladsutdelningar och klistermärken gav partiet en möjlighet att föra ut sitt budskap och nå nya målgrupper. Man sände även radio i Stockholms närradio på 88MHz. Ungdomarna i Sverigepartiet hade egna närradiosändningar. Foton: Svensk Tidning.
Sverigepartiet bildades hösten 1986 efter en sammanslagning mellan folkkampanjen Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet i Stockholm. Förväntningarna inför den nya partibildningen var stora och partiet kallade till presskonferens där man presenterade sitt partiprogram. Det hölls ett stormöte med talare under nationaldagen 1987, och man gav ut en ambitiös tidning. Men sedan hände något och partiet rasade samman i falangstrider.
I den här artikelserien, bestående av fyra delar, tar jag upp Sverigepartiets historia, dess sönderfall samt intervjuar personer som var med när det begav sig. Denna första del berör främst partiets uppbyggnad och sträcker sig från partiets bildande den 16 november 1986 till Sveriges nationaldag den 6 juni 1987.
Sverigepartiet bildas
Planerna på att bilda ett politiskt parti hade funnits inom kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt sedan 1983. Men man insåg att en partibildning måste ha kraft bakom sig och vara väl planerad för att kunna slå igenom. Det var med andra ord uteslutet att bilda ett parti redan inför 1985-års val. I stället började man sikta på att förbereda bildandet så att det kunde ske cirka två år innan valet 1988. På så vis hoppades man ha relativt goda möjligheter att genomföra en seriös valkampanj och få utrymme i debatten. Inför BSS årsmöte 1986, som hölls på Engelbrektsdagen den 27 april, hade man skickat ut ett formulär med frågor till
medlemmarna om vad de ansåg om planerna på att bilda ett politiskt parti. Resultatet blev att hela 86% av de som svarade var för en partibildning, 10% var emot och 4% var osäkra. Vad gäller namnförslag från samma undersökning kan nämnas att majoriteten förespråkade namnvalet Nationella Partiet. Andra förslag var Folkdemokraterna, Sverigepartiet, Demokratiska partiet och Svenska Partiet. Men för att bilda ett parti behövde man samarbetspartners, några som hade erfarenhet
av partipolitiskt arbete. I valet 1985 hade BSS i sin tidning Patrioten rekommenderat sina anhängare att lägga sin röst på Framstegspartiet, som man tyckte drev viktiga frågor, inte
minst vad gäller invandringspolitiken. De ansågs också stå för traditionella värden.
Sverigepartiets presskonferens. Här presenterar man sitt partiprogram och bemöter de anklagelser om rasism som riktats mot partiet. Vänstra bilden: Sverigepartiets ledare Stefan Herrmann med partikamrater. Högra bilden: Johnny Berg från Sverigepartiet intervjuas. Foton: Skärmdumpar från SVT -inslag.
Framstegspartiet i Stockholm leddes vid den här tiden av Stefan Herrmann som var ett relativt känt ansikte, inte minst genom sina närradiosändningar i Stockholm. BSS-ledningen beslöt sig för att knyta kontakt med honom för att diskutera en eventuell sammanslagning med hans parti. Man beslutar sig för att den 16 november 1986 hålla extra insatta årsmöten för både Bevara Sverige svenskt och Framstegspartiet för att lägga ned de respektive organisationerna.
Därefter höll man ett gemensamt möte där ett nytt parti bildades. Namnvalet kom att bli Sverigepartiet. Till ordförande valdes Framstegspartiets ledare, Stefan Herrmann. Vice ordförande blev BSS-ledaren och ingenjören Sven Davidson. För att få det nya partiet uppmärksammat bestämde man sig för att hålla en presskonferens dagen efter sammanslagningen, och ett pressmeddelande skickades ut till tidningar, radio och tv. Dagen därpå hölls presskonferensen i en hyrd lokal, men ytterst få journalister från massmedia dök upp. De som dök upp valde att tiga om den nya partibildningen eller nämnde den först flera dagar efter presskonferensen.
Utåtriktad verksamhet
Det nybildade partiet sålde varje lördag material utanför Stockholms Centralstation. Detta började man redan med under BSS-tiden, och dessa försäljningar drog in mellan femhundra och tusen kronor till partikassan varje vecka. Det här var viktiga pengar för ett nybildat parti som inte
fick ta del av de skattefinansierade partistöd de etablerade partierna öste över varandra. Man började även med stora flygbladsutdelningar varje helg, men aktivisterna fick allt oftare känna på att de kom att störas av antidemokratiska invandrare och kommunister. En av publikationerna som Sverigepartiet gav ut var partiorganet Svensk Tidning. Under partiets korta existens hann man enbart komma ut med ett nummer, ett ambitiöst dubbelnummer på hela fyrtio sidor i magasinformat. Tidningen fylldes med insändare, artiklar och reportage från olika partiaktiviteter. Man kommenterade också de negativa rubriker partiet fått efter vinklade hetsreportage inom massmedia. I en artikel skriver BSS-grundaren Leif Zeilon, som också var en av grundarna till Sverigepartiet, om hur han försökt få till ett studiebesök hos SVT Rapport efter att de spridit flera lögner och hetsat mot partiet. Zeilon ville göra studiebesöket för att se hur redaktionen arbetar när de gör sina reportage, och han ringde upp och talade med den dåvarande rapportchefen Ingemar Odlander. I artikeln publiceras ett utdrag av samtalet mellan dem. Zeilon säger att Rapport ofta vinklar sina inslag och frågar om Sverigepartiet kan få göra ett studiebesök hos redaktionen. Svaret blir nej, och när Zeilon frågar varför de inte får komma får han flera olika svar.
Stormöte med höga förväntningar: Nationaldagen 1987
Sverigepartiet kallade till stormöte i Stockholms Medborgarhus den 6 juni 1986. Uppslutningen var god och talade gjorde partiledaren Stefan Herrmann och den vice partiledaren Sven Davidson. Foto: Svensk Tidning.
På nationaldagen 1987 kallades Sverigepartiets medlemmar till ett stormöte i Stockholms Medborgarhus. Uppslutningen var god och man lockade många nyfikna åhörare. Partiledare Stefan Herrmann höll tal och det gjorde även vice ordförande Sven Davidson. Mötet var en stor framgång, och här publiceras
inledningen på Sven Davidsons tal som gick under rubriken ”Sverige i Kris”.
Partimedlemmar, sympatisörer, mina damer och herrar! Vi firar idag svenska flaggans dag för den 71:a gången i vårt land. Det var först för ett par år sedan som dagen utnämndes till svensk nationaldag officiellt. Och jag anser att det är skandalöst att den här dagen inte samtidigt utnämndes till arbetsfri helgdag. Så att svenska medborgare, svenskar som älskar sitt fosterland skall kunna möta upp och fira den här dagen varje år, och inte bara när den råkar infalla på en lördag eller söndag. Lika skandalöst är det att myndigheterna tillåter kommunister, landsförrädare, kommunistiska invandrare att demonstrera denna dag. Därför att dessa grupper hetsar inte bara mot Sverigepartiet, utan deras känslor för den svenska nationen som sådan är precis lika lågsinnade!
Jag skall ta några snabba kliv genom den svenska historien så att vi lättare vet var vi befinner oss idag. Redan 7000 år före Kristus kom våra allra första förfäder hit. Det var germanska jägarstammar som tog sig in i Skandinavien redan innan inlandsisen hade lämnat landet, den låg kvar längst upp i norr. Så tidigt som 3000 år före Kristus - för 5000 år sedan - bedrevs ett regelrätt jordbruk här i landet. Det var tydligen ett företagsamt folk som hade kommit hit. Mälardalens folk, de så kallade svionerna eller svearna som vi kallar dem idag, lyckades besegra götarna redan på 600-talet, och när svearna och deras konungar besegrade norrmännen i mitten av 1000-talet blev Sverige för första gången en geografisk, etnisk och politisk enhet. Det är en enhet som har bevarats ända fram till idag. En etnisk homogenitet där många folk och många statsbildare med avund har sneglat på vår homogenitet ända fram till idag, då man med förvåning och förundran betraktar vårt politiska handlande.
De flesta har ju fått kämpa hårt och länge för att uppnå samma mål, som vi fått ärva från våra förfäder. Denna homogenitet har även utav oss betraktats som en stor tillgång ända fram till slutet på 1960-talet, när det plötsligt blev modernt att spotta på flaggan. Vi kommer ihåg hur ungkommunisterna marscherade genom Paris gator 1968, vi kommer ihåg ungkommunisternas marscher igenom Västberlin. Och vi kommer ihåg hur man där ockuperade hela kvarter. De svenska ungkommunisterna skulle givetvis inte vara sämre dem, utan man ockuperade Kårhuset i Stockholm. Alla skulle helt plötsligt börja tänka internationellt. Det var dags att släppa in invandrare och flyktingar från främmande kulturer, främmande religioner och främmande världsdelar. En regering med det minsta ansvar för framtiden borde givetvis kunna hålla sig kallsinnig till sådana här tillfälliga modenycker
och säga stopp. Men vi vet hur det har gått. Vi kommer ihåg att socialdemokratin fick egen majoritet på hösten 1968 och internationalisten Olof Palme skulle efterträda Tage Erlander. Sedan vet vi hur det har gått fram till idag. Det enda parti av någon som helst betydelse, som inser att en nation bör vara och skall vara en statsbildning med homogen befolkning, gemensamt språk, kultur, gemensam historia och en i stort sett gemensam religionsuppfattning -det är Sverigepartiet!
2016-02-29 17:36:00
Mattias From
