"Det är på tiden att vi går i Engelbrekts fotspår och mobiliserar svenska folket mot etablissemanget!"
-Tomas Andersson, Engelbrektsmarschen 29 april 1995
”Massmediauppbådet blev betydande. I riksmedia var det i stort sett bara de hårt styrda Kanal 1 och TV2 som ”missat” händelsen för dagen. I Expressen följde en följetong med helsidor två dagar i rad. Artiklarna beskrev bla hur elaka polisen hade varit när de grep en pojke vid namn: Ashraf Ahmed. Fö samme person som på TV4 uttalade: ”Jag trodde Sverige var en demokrati och inte att rasister skulle få demonstrera”. Engelbrektsdagen avslutades med en stor nationell fest där det åts, dracks , sjöngs och spelades. Avslutningsvis kan vi bara bekräfta TV4:s ord ”Vi kan som vi ser vänta oss en het valrörelse från Sverigedemokraterna”.
Ungdomsförbundets medlemsbulletin hette från början SDU-Bulletinen. Utöver den gav man också ut tidningen Ung Front under de första åren. I samband med att SDU återbildades som en fristående organisation 1998 bytte bulletinen namn till Demokraten!.
Vi har nu gjort tre nummer tillgängliga under under publikationer.
”Onsdagen den 24:e april satt Anders Klarström i 20:00 studion för att presentera Sverigedemokraterna. Det var i alla fall så som SD:s folk hade fått veta att det skulle gå till. I flera veckors tid innan programmet sändes ringde folk från Sveriges Television och ställde frågor om Anders och om partiet. Flera SD:are började dock ana ugglor i mossen och förstod att det som brukligt när det gäller svenska journalister så är det ingen objektiv bild man vill ge svenska folket om ett nationellt parti.
Så någon större överraskning var det inte heller när man kunde läsa programnamnet i tidningarna. För dem som inte såg programmet kan berättas att det hela gick ut på att med alla metoder försöka smutskasta Sverigedemokraterna, bla så satte man igång att visa en film om tyska nynazister och insinuerade att detta var samma sak som SD. Något direkt tal om politiska sakfrågor uteblev helt och istället hade man bjudit in ”nazistexperterna” Anna Lena Lodénius och Stieg Larsson som även de skulle förklara att Sverigedemokraterna var ett riktigt otäckt parti. Genom att man hittat några ungdomsförseelser i Anders Klarströms register hos polisen, samt att man letat reda på en sverigedemokrat i Dals-Ed som hade begått brott, så försökte man nu framställa hela rörelsen som en våldsfixerad liten extremistgrupp. (Det kanske kan vara intressant att veta att man i Dals-Ed hade intervjuat flera medlemmar men man föredrog att ta fram det ”smaskigaste”.)
Men det hela gick nu inte så lätt som man hade trott. Anders kontrade med att på ett öppet och ärligt sätt förklara att det hela var något som för hans del hade hänt för länge sedan, och att man som väldigt ung ofta gör saker som man sedan ångrar. Han fortsatte med att i allt större utsträckning sätta programledaren och hennes ”kamrater” i försvarsställning för deras dåliga påhopp och slutsummeringen av programmet kan bara bli att Anders Klarström gjorde en enorm insats värd all uppskattning. Det skall även med sanning sägas att de reaktioner som har inkommit efter programmet varit till 95% positiva.”
När valåret 1994 inleddes hade Sverigedemokraterna medvid. Inte minst syntes ett stöd hos unga män som inte alltid hade den bästa utbildningen.
Förstagångsväljare som Socialdemokraterna normalt såg som "sin" grupp. Uppenbart både provocerade och oroliga över SD:s framgångar så inleddes
under våren en offensiv mot partiet. Ledande i denna offensiv var Socialdemokraternas kandidat till invandringsminister, Leif Blomberg.
Med en bakgrund som ordförande i fackföreningen Metal under tio år ansågs han ha en passande bakgrund för att nå arbetarväljare.
Under våren 1994 gav sig Leif Blomberg ut på en lång turné i Sverige där striden mot SD var huvudpoängen*. "Vi ska ta debatten mot Sverigedemokraterna" var parollen, och det var den ända fram till valdagen. Problemet med detta, som så mycket annat i Socialdemokraternas kampanj mot SD var att det var en lögn, det blev aldrig någon debatt mot SD. Trots alla löften och hur många gånger än SD försökte få Blomberg att leva upp till dessa. Varje gång SD försökte få debatten till stånd så hette det att Blomberg var "för tillfället upptagen", Blomberg själv vägrare å sin sida att ens tala med SD:are i telefon.
Tanken från Socialdemokraterna var också att Leif Blomberg skulle framstå som lite "hårdare" än sina borgerliga motsvarigheter som under mandatperioden 1991-1994 haft i stort sett fri invandring med öppna gränser. "Man måste få kritisera invandringen" sa Blomberg flera gånger, men tillade att SD:s kritik inte var tillåten: "Den är orimlig" sa han - men han vågade inte säga det i en debatt med SD. Han sade också att det var riktigt att föra "debatten" (den som man alltså aldrig tog) med sakliga argument. Ändå drog han sig inte med att komma med lögner som att SD var "nazister", att SD:s partiledare Anders Klarström var dömd för ”mordförsök”, som han snabbt ändrade till "mordhot mot Hagge Geigert” (vilket också är felaktigt), att SD ville "kasta ut alla invandrare" och en masa andra lögner. Det var inte på samma nivå som när nuvarande statsminister hänvisar till fritidsstudenten Henrik Arnstad, men nästan.
Samtidigt turnerade SSU i svenska skolor. De fick på skoltid framträda framför förstagångsväljare i det enda syftet att förtala SD. SD fick aldrig medverka vid dessa propagandaträffar i skolor arrangerade av SSU. Mannen som ledde dessa indoktrineringsmöten var SSU-ledaren Christer Mattson. Denna framförde, bland annat i TV-inslaget intill denna artikel, att han ofta mötte SD i debatter vid dessa skolbesök och gärna gjorde det igen. SD och SDU försökte givetvis få SSU och Mattson att debattera mot dem vid dessa propagandaträffar, men tilläts aldrig komma - Mattson och SSU vägrade att debattera. Christer Mattson hade en gång, under sommaren 1993, mött en SD:are i debatt i Trollhättan i form av en oförberedd Ingemar Ramell. Tydligen var SSU och Mattson mycket besvikna med utfallet av debatten, för efter det blev det inga mer debatter mellan SSU och SD. Inte under valåret 1994 och faktiskt inte ens fram till dessa dagar har man någonsin gått upp i debatt en mot SD eller SDU igen.
Under hela våren, sommaren och hösten försökte SD alltså få till denna debatt som Socialdemokraterna och Leif ”Blomman” Blomberg samtidigt skröt om att de skulle ta med SD. Givetvis skedde den aldrig. Dagen innan valet, 17 september, hade SD hyrt Folkets Hus i Göteborg och bjöd Socialdemokraterna och SSU en sista chans leva upp till sina stora löften. Tanken var att annonsera om att det skulle bli debatt mellan Anders Klarström och Leif Blomberg i Göteborgsposten, men GP nekade SD detta. På själva debattdagen var lokalen fullsatt och publiken väntade med spänning. Och väntade, och väntade, och väntade... Ingen Leif Blomberg eller någon annan från Socialdemokraterna eller SSU syntes till. Man uteblev från den debatt man själva lovat under hela året.
Leif Blomberg dog 2 mars 1998, han var då minister i den Socialdemokratiska regeringen. Fram tills hans död vågade han aldrig leva upp till sitt så många gånger utfärdade löfte om att debattera mot Sverigedemokraterna.
*Under denna turné sa Leif Blomberg vid åtminstone tre möten att Socialdemokraterna (olagligt) registerade SD. Detta polisanmäldes givetvis, men lades ner utan förundersökning trots att Blomberg sagt detta på möten och i intervjuer.
