Förord från redaktionen
SD-Arkivet publicerar med författarens tillåtelse den här artikelserien under våren 2016. Vi hoppas att den skall ge våra läsare en bättre inblick i och en mer nyanserad bild av Sverigedemokraternas rötter, som kan härledas till Sverigepartiet (SvP).
Artikelserie om Sverigepartiet i fyra delar av Mattias From.
Del 3 av 4: Intervju med Jerker Magnusson (Uppdaterad april 2016)
Tidigare publicerad i Nationell Idag nr. 31, 2013
I den här delen intervjuas Jerker Magnusson. Här syns han längst till höger på en bild från mötet då lokalavdelningen i Malmö bildades.
Sverigepartiet bildades hösten 1986 efter en sammanslagning mellan folkkampanjen Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet i Stockholm. Förväntningarna inför den nya partibildningen var stora och partiet kallade till presskonferens där man presenterade sitt partiprogram. Det hölls ett stormöte med talare under nationaldagen 1987, och man gav ut en ambitiös tidning. Men sedan hände något och partiet rasade samman i falangstrider.
I den här artikelserien, bestående av fyra delar, tar jag upp Sverigepartiets historia, dess sönderfall samt intervjuar personer som var med när det begav sig. I denna tredje del intervjuas Jerker Magnusson,
som var med och grundade både folkkampanjen Bevara Sverige svenskt och Sverigepartiet.
Hur var förväntningarna inför den nya partibildningen?
– Tiden innan och efter sammanslagningen var förväntningarna stora. Vi trodde att även Framstegspartiet i Östergötland skulle vara med och gå
samman, men det blev bara falangen i Stockholm. Jag var inte lika positiv, eftersom jag var den ende från BSS som faktiskt hade haft att göra med Stefan
Herrmann innan. Jag visste någorlunda hur han var som person. Sven Davidson var inte heller helt positiv.
Kan du berätta lite om förhandlingarna med Framstegspartiet inför sammanslagningen?
– Förhandlingarna pågick mer eller mindre intensivt under hela sommaren och hösten 1986. Dessa var inga problem. Problemet var EFTER sammanslagningen.
FRP(=Herrmann) hade knappast några medlemmar, inga pengar, ja, faktiskt ingenting att komma med. Även lokalen stod BSS för. De “aktiva” medlemmar de hade var hela 1 person – utöver Herrmann själv... Denne var desto mer aktiv, men tyvärr inte på något positivt sätt.
Hur skulle du vilja beskriva partiledaren Stefan Herrmann som person?
– Stefan Herrmann var en mycket intressant person. Om vi först skall ta det positiva så var han en mycket god talare. Han förde till och med sin egen talan i olika tingsrättsförhandlingar, och jag har inte hört ens en utbildad advokat kunna framföra ett ärende på ett sådant sätt. Herrmann skulle ha kunnat bli en mycket bra partiordförande, om det inte hade varit för hans negativa egenskaper. –Han var egentligen bara intresserad av sig själv som person. Det gick heller inte att bli en någorlunda god vän med honom. Arbetar man såpass nära varandra så måste man försöka att bli så bra vänner som möjligt. Jag menar inte direkt att börja umgås, men ändå försöka att bli partivänner. Dessutom var inte Herrman intresserad av någon verksamhet utanför tullarna, eftersom han då inte kunde ha kontroll över den verksamheten på samma sätt som t.ex. inne på Stockholmsmalmarna. – Under SvPs elva månader som parti bildades det en enda lokalavdelning. Det var i Malmö, och den fick namnet SvP-Malmö. Postbox i Videdal införskaffades, samt postgiro. Herrmann tyckte inte om att denna lokalavdelning hade bildats.
Vad var upprinnelsen till konflikten?
– Det stora problemet var att i stort sett dygnet runt, mer eller mindre, så befann sig FRP:s ende aktive medlem inne på kansliet. Hans uppgift var att “övervaka” vad vi andra sa eller gjorde och sedan berätta detta för “chefen”. Det var hela tiden en massa bråk och tjafs, och alla började förstå att så här gick det inte att ha det.
–Det som slutligen fick bägaren att rinna över var följande händelse från sommaren/hösten 1987. SvP hade skaffat sig en postbox i Liljeholmen, men jag behöll hela tiden även BSS gamla postbox på Stockholm 60 (Karolinska sjukhuset). Jag och “den aktive” från FRP skötte tömningen av boxen i Liljeholmen. -En dag då jag kom dit fann jag till min förvåning att nyckeln inte passade! Då hör jag någon som står och småskrattar i närheten. Jag vänder mig då om och får se “den aktive”. Han berättar då glatt att han precis hade bytt lås till boxen, varvid jag gick därifrån. Denna incident var början till slutet för SvP som parti.
När och hur insåg ni som kommit från BSS att det inte fanns någon annan lösning än att utesluta Herrman-falangen och i stället bilda ett nytt
parti?
– Det var alltså efter denna händelse som BSS-falangen insåg att det måste bli ett slut på detta parti och att vi måste börja om från början, tyvärr. Fast ett nytt parti kunde inte bildas med en gång, utan på sikt. Därför
bildades först Gjallarhornet (en nationalistisk kulturförening som bland annat gav ut en tidning och sände närradio).
De uteslutna medlemmarna fortsatte att använda namnet Sverigepartiet under ett par år. I valet 1988 lyckades de få ihop en del ströröster. Men sedan dog det som fanns kvar av partiet på grund av ytterligare konflikter. Upplevde ni som då nyligen bildat Sverigedemokraterna någon konkurrens från detta parti, och påverkade det era möjligheter att nå ut, när det fanns två till budskapet sett snarlika partiet.
–De uteslutna medlemmarna fortsatte att använda SvPs namn och klistermärken. Inte nog med det, de uteslutna uteslöt i sin tur varandra, och under en kort tid fanns det tre falanger. 1. BSS-falangen som inte längre
använde SvPs oanvända klistermärken. 2. Herrman-falangen. 3. Lindh-falangen. De båda sistnämnda s.k. “falangerna” började i sin tur att bråka ordentligt.
De gamla klistermärkena, som ännu användes av framförallt Lindh-falangen, hade ju då fel adress och telefonnummer. Denna “falang” kunde inte skaffa fram nya klistermärken, så de fick klistra fast små vita lappar på dessa klistermärken med ny adress och nytt telefonnummer. Herrman-falangen använde
mest handtextade vita klisterlappar. När SD väl bildades den 6 och 8 februari 1988 så hade det gått ca 2½ månad sedan splittringen, och det upplevdes inte så mycket konkurrens. Under dessa månader hade en hel del skett. Naturligtvis är det bara av ondo när två så snarlika partier går ut med ett liknande budskap. Folk blev osäkra. Hade inte denna splittring skett så tror jag att SvP hade kommit in i riksdagen innan 2010.
Vad hände med medlemsregistret och Sverigepartiets tillgångar vid splittringen?
– Vad som hände med SvPs medlemsregister är en verkligt trist historia. Till slut så var det en fyra eller fem olika grupper som satt på detta. De som fanns i detta register fick finna sig i att få utskick från en mängd olika
håll. Detta var det allra största problemet som förstörde för många år framöver.
Blev det några efterföljande rättstvister, och skulle du i så fall kunna redogöra lite kortare om dem?
– Herrman-falangen (som var den enda fram till oktober 1987) stal faktiskt en hel del pengar, som bl.a. användes till att köpa dyra och bra telefonsvarare. De pengar som fanns kvar på postgirot blev det naturligtvis
bråk om. Till sist lyckades vi få ut denna summa, och direkt därefter stängdes detta postgiro för gott. Det blev inga rättsliga tvister utöver detta med bråket om den summa som fanns kvar på postgirot. OM det hade blivit
rättsliga tvister så hade dessa säkerligen pågått under åratal, och därmed hade säkerligen inte SD kunnat bildas 1988.
Bara några månader efter att Sverigepartiet splittrats försvann Stefan Herrmann helt från rampljuset. Vet du hur det gick till?
– Det sista Herrman-falangen gjorde var att skicka ut ett medlemsutskick till alla. I detta meddelades det att de som ville kunde få köpa foton på Herrmann. Både osignerade som signerade. Efter en tid meddelade han att partiet var “vilande”. Vi förstod då att det skulle förbli “vilande”. Då var det faktiskt mer problem med Lindh-falangen. Dessa var ganska energiska samt höll på betydligt längre. Tror att det var därför som SvP fick en del röster i valet 1988.
2016-04-10 21:01:03
Mattias From
